Vilken succé för Detroit. Visst var dom hårt pressade dom första 10 minuterna, men sen... vilken fart, vilken finess och vilken otrolig bredd. Är det inte Z, Homer eller Lidas så är det Franzén som kliver fram. Ja och när dom inte gör det målmässgt så tar killar som Micke Samuelsson det ansvaret, stort!
Jäkligt trevlig är han oxå Samuelsson. Han blev i alla fall glatt överaskad när vi stegade fram innan matchen idag,
- jaså ingen engelska nu alltså?? Kul. Hälsa Calle förresten.
Han sa oxå att det vore otroligt stort att få göra ett mål i sin första final, undrar då hur det var att få göra 2!? Dessutom dom 2 viktigaste. Gör man det blir man jagad, jagad av media. Så NHL/Detroit hade satt en PR-människa på att vakta honom och se till att ingen ställde några frågor. Micke skulle upp på podiet för gemensam intervju, för att slippa den värsta hetsen och då fick INGEN ställa några frågor utöver det.
Det gillade såklart inte horden ifrån svensk media som väntade vid utgången från podiet för att få några svar på svenska. Men beskedet var likadant där: Micke har gjort sin intervju, så nu räcker det....... äh, strunta i dom sa tvåmålsskytten och drog med sig hela hovet in i omklädningsrummet och lät oss sen ställa våra frågor. Det du Zlatan..........
En hel del svenskar på plats på läktarna oxå, bara under dom 10 minuter vi gick omkring utanför arenan idag sprang vi på 3 landsmän. Samtliga höll på Detroit, så dom fick nog en trevlig kväll.
Nu är jag så trött så jag höll på att glömma det viktigaste. Idag stegade "Super"-Mario Lemieux in i hissen jag åkte i Joe louis arena, han är inte liten den karln....... och han hade ju hyffsade dragningar oxå!!! Känns lite konstigt att stå och titta ner på skorna till #66, för ska man titta upp får man ju nackspärr. Nu är det dags att knoppa, så det blir fler intryck och upplevelser imorgon när skallen är lite klarare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar